Men under dessa underbara, lyckliga dagar hade åtminstone mina ögonbryn varit stabila och aldrig varit längre än 6 mm eller så. Besvärande näshår var något som bara drabbade Woodbine-pappor som pustade. Och vad gäller vildvuxen öronhårighet? Glöm det. Det skulle aldrig, ALDRIG, hända mig.

Sedan kom jag förstås i 40-årsåldern. Jag lärde mig snabbt innebörden av det gamla ordspråket "var försiktig med vad du önskar dig". Ungdomen var inte så illa trots allt.

Visst, i 40-årsåldern blev min röst lite mer grynig. Jag blev också oroväckande insatt i de många hälsofördelar som är förknippade med att äta torkade katrinplommon, havregrynsgröt och kli. Jag använde begreppet grovfoder som "vanlig" som jag uppenbarligen strävade efter att vara. Vad gäller ögonbryn och näshår? Plötsligt blev tidigare passiva folliklar arga små hårutkastande kratrar. Enskilda ejektorhår som under alla mina dagar hade hållit sig på ungefär det där 6 mm riktmärket skruvade plötsligt upp sig som det galna ogräset i Jumanji. Vad gäller öronhår? Tja, jag har lärt mig att turkiska barberare har en genial metod för att hantera det problemet. Den innebär att man använder sig av eldkastande cigarettändare. För Guds skull, vad du än gör, försök inte deras tekniker hemma!

Capri

Konstiga saker!

Ja. Vid en ålder av "40-plus" händer konstiga saker. Helt plötsligt ser poliser ut som barn och kvinnliga trafikvakter ser alltmer attraktiva ut. Men som kronan på verket fick jag från ingenstans ett intresse för en bil som jag hittills inte hade varit särskilt intresserad av sedan de där fräscha pojkdagarna i gamla tider. En Ford Capri.

När jag fyllde 40 år hade Capri inte längre tillverkats i nästan 20 år. Vid den här tidpunkten hade Capri blivit ett reservat för gamla killar med ölmage, bruna t-shirts och polisonger av fläskkotletter. Män som rutinmässigt bar rustika, faluröda läderjackor och cowboyhattar med nitar, som alltid tenderar att se lite flottiga ut. Capri hade blivit ett slags nischbil som hade byggt upp en kult bland skilda medelålders män som kallades Pete. En Pete som äger en Capri känner minst ett dussin andra killar som heter Pete och som också äger Capris, ibland flera av dem. Det är bara så det är.

En sällsynt upplevelse

Jag måste erkänna att det blir allt mer sällsynt att se en hygglig och välskött Ford Capri nuförtiden. Särskilt i en tid då så många moderna bilar har blivit så upprörande tråkiga. Capri har åtminstone lite stil och karaktär. Capris design spottades aldrig ut av ett CAD-program från Microsoft "One size fits all". Och det är det som gör hela skillnaden. Okej, nostalgi är en framträdande faktor när man beundrar kultbilar, och detta kan fördärva en persons synsätt och göra det svårt att inte glida in i ett "old school"-tänkande.

Namnet "Capri" hade funnits i många år innan den kom till de europeiska kusterna. Det hade använts på ett antal amerikanska Ford-modeller sedan 1950-talet. Den första var 1950 års Lincoln Cosmopolitan Capri. År 1952 användes namnet återigen på Lincoln Capri. Under tiden, på den här sidan av dammen, var Ford Capri själv inte heller den första europeiska bilen som använde namnet. Den utmärkelsen gick till 1961 års Ford Consul Capri - som var en slags fastbackversion av Ford Classic.

Mer exotisk

Alla Ford Capris hade dock en sak gemensamt. De var tvådörrars coupéer och cabrioleter. Ford hade uppenbarligen tänkt sig att Capri-namnet skulle förknippas med något lite mer exotiskt än normen. En bil med ett sportigt utseende som antydde lite djävulska prestanda. Något helt enkelt lite sexigt.

Capri skapades med överkomliga priser i åtanke. Detta var en bil som skulle ge en gnutta sportig bilkörning i arbetarnas liv. Ford tog därför till sin beprövade strategi att ta till en gemensam reservdelsbehållare för att få tag på reservdelar och på så sätt minska produktionskostnaderna. Utvecklingsbudgeten för Ford Capri var 20 miljoner pund, så det var oundvikligt att delar från Fords befintliga modellprogram skulle skruvas på någonstans längs vägen. Många av Capri MK1:s delar kom från Corsair medan styrningen och baklyktorna hämtades direkt från MK1 Escort.

Verkligen överkomligt

År 1969 hade Capri ett ingångspris på endast 890 pund. Detta gjorde Capri ganska ovanlig eftersom den var en verkligt prisvärd, om än massproducerad coupé. Modellen fanns tillgänglig med ett stort antal motoralternativ, varav många egentligen inte alls var snabba. Man kan säga att vissa varianter faktiskt var deprimerande slöa, men de hade alla "utseendet".

Capri tillverkades från 1968 till 1986. Under sin 18-åriga produktionstid hade märket tre generationer. MK1 tillverkades mellan 1968 och 1973, medan MK II tillverkades mellan 1974 och 1978. I mars 1978 presenterade Ford den tredje generationen Capri, som egentligen bara var en omfattande omdesignad MK II. Denna förblev i produktion (i många olika utföranden) ända fram till produktionsstoppet 1986.

Brittiska och tyska Ford-fabriker tillverkade olika versioner av Capri. De drevs av olika motorer. Den tysktillverkade Capri MK1 hade Ford Taunus V4-motorer. Dessa motorer fanns i varianter på 1,3, 1,5 och 1,7 liter medan de brittiskt tillverkade bilarna var utrustade med 1,3 och 1,6-liters Kent-motorer (inline-four). De väsande 1,3 (57 hästkrafter) bilarna tog en tektonisk tid på 23 sekunder för att nå 60 mph. Topphastigheten var inte heller något att skriva hem om med bara 84 mph. Ford introducerade senare en 1,3-liters (60 hk) crossflow som basmotor. Denna nya utgåva förbättrade egentligen inte prestandan särskilt mycket, men gav dock förbättrad förfining och hållbarhet. Ford introducerade även 1,6 och 2,0 liters crossflowmotorer från den amerikanska Ford Pinto.

Naturligtvis kom Capris också med större motorer. Dessa bilar kunde lätt nå upp till 100 mph. Trots att de tyska och brittiska fabrikerna tillverkade sina bilar med olika kraftverk tillverkade båda fabrikerna V6-enheter för sina högre modeller. Dessa var den brittiska Essex 3.0 och den tyska Cologne 2.8:an. Allt strängare utsläppsbestämmelser innebar att Cologne-motorerna till slut övertrumfade Essex-motorerna. Cologne V6-motorerna monterades därefter i alla de brittiska toppmodellerna och de gamla Essex-motorerna lades slutligen ned.

Tyvärr fick jag aldrig äga en Ford Capri efter alla mina år av bilism. Men jag heter inte Pete och jag tror inte att en cowboyhatt i läder skulle passa mig så bra.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes