Under oroligheterna dödades mer än 3 000 personer i mord, bakhåll och bombningar när den provisoriska irländska republikanska armén (IRA) förde ett gerilla- och terroristkrig mot den protestantiska majoriteten i Nordirland och den brittiska armén, och försökte förena provinsen med Republiken Irland med katolsk majoritet i söder.

Så småningom kämpade de två sidorna mot varandra till ett stillestånd, och ett eldupphör 1994 följdes fyra år senare av långfredagsavtalet, en invecklad struktur av balanserade eftergifter, obligatorisk maktdelning och naturligtvis amnesti för många människor som hade gjort fruktansvärda saker.

Avtalet garanterades av Förenade kungariket, Republiken Irland och Europeiska unionen, som båda länderna då tillhörde. Under det kommande kvartsseklet hade Nordirland, med knappt två miljoner invånare, ungefär hälften protestanter och hälften katoliker, både fred och en blomstrande ekonomi.

Hemligheten bakom framgången var den ultraöppna gränsen som skapades mellan den brittiskstyrda provinsen och den irländska republiken.

Gränskontroller höll på att avvecklas mellan många EU-medlemmar, men till och med skyltarna försvann längs den 500 km långa gränsen mellan Nordirland och republiken. Det enda beviset på att man hade passerat från ett land till ett annat var att hastighetsskyltarna ändrades från miles per timme till kilometer per timme.

Katolska "nationalister" som drömde om ett enat Irland kunde leva sina liv som om det var sant och till och med kräva irländska pass. Protestantiska "lojalister" kunde fortfarande vifta med Union Jack och låtsas att inget viktigt hade förändrats.

Den brittiska armén drogs tillbaka från Nordirland, en ny icke-sekteristisk polisstyrka skapades och de flesta människor levde mer eller mindre lyckliga i alla sina dagar. Tyvärr berodde denna trevliga kompromiss i hög grad på att den "virtuella" gränsen var osynlig, så när Brexit kom 2016 undergrävdes hela överenskommelsen.

När nationalismen återuppstod överallt och det brittiska imperiet var borta var ett utbrott av engelsk nationalism ganska troligt, och det uppenbara målet för det var Europeiska unionen. En ambitiös journalist vid namn Boris Johnson satte sig själv i spetsen för Brexit ("brittiskt utträde" ur EU) i hopp om att det skulle göra honom till premiärminister - och det gjorde det 2019.

Johnson varken visste eller brydde sig om irländsk politik och diplomati, men någon form av verklig gräns mot Republiken Irland måste återuppstå om Storbritannien lämnade EU. Han förnekade detta faktum så länge han kunde, men 2019 undertecknade han ett "utträdesavtal" som placerade gränsen mellan Storbritannien och EU i Irländska sjön, mellan Nordirland och resten av Storbritannien.

Detta gjorde de nordirländska "lojalisterna" rasande, som ansåg att de blev andra klassens brittiska medborgare. Det uppmuntrade i hög grad de mer militanta "nationalisterna" bland den katolska befolkningen, som trodde att det var det sista steget före det oundvikliga enandet av hela Irland.

Och helt av en slump visade folkräkningen 2021 att katolikerna äntligen har blivit en knapp majoritet av Nordirlands befolkning. Så började den gamla konflikten vakna upp ur sin tupplur på två decennier.

Johnson, som hade ljugit om innebörden av fördraget med EU i två år, hotade sedan att riva upp det, men hans eget konservativa parti dumpade honom i juli förra året på grund av hans oavbrutna lögner om detta och andra ämnen. Efter Liz Truss korta men störda premiärministertid tog den relativt lugna och kompetenta Rishi Sunak över i London i oktober.

Sunak förhandlade fram ett avtal med EU i februari som underlättar varutransporter mellan Nordirland och resten av Storbritannien, men som låter gränsen ligga kvar i Irländska sjön. Kanske kommer detta att vagga monstret tillbaka till sömns - och kanske inte.

Det finns fortfarande ingen demokratiskt vald regering i Nordirland eftersom det största "lojalistpartiet" bojkottar församlingen tills gränsen i Irländska sjön tas bort. Men om man sätter tillbaka den på land kommer nationalisterna att revoltera.

De "hårda männen" på båda sidor får allt större inflytande, och nästa regering i Republiken Irland kommer sannolikt för första gången någonsin att ledas av Sinn Féin, IRA:s politiska gren.

Många goda människor strävar efter att förhindra att avtalet kollapsar, och de kommer förmodligen att lyckas. Men det är knappast förvånande att Joe Biden, av irländsk-katolsk härkomst, börjar sitt irländska besök i Belfast, i Nordirland - och att han inte planerar att delta i kröningen av kung Karl III i London nästa månad.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer