Botswana har varit demokratiskt sedan landet blev självständigt från Storbritannien 1966, och under hela denna tid har det styrts av samma parti, Botswana Democratic Party. Nu har BDP äntligen förlorat makten - och det har inte varit någon uppståndelse, inga påståenden och motpåståenden, ingen kris.

Det har inte förekommit något större politiskt våld i Botswanas förflutna, och BDP har inte heller någon historia av heroisk kamp för självständighet mot onda förtryckare. När britterna förklarade att de skulle lämna landet vann BDP det första fria valet, och Sir Seretse Khama, som härstammade från lokala kungligheter, valdes till president.

Han fortsatte att bli vald fram till sin död 1980, och andra BDP-ledare följde i hans spår (inklusive hans egen son Ian 2008-2018) ända fram till i fredags. Men Botswana förblev en demokrati och landet blomstrade tack vare en liten befolkning (2,6 miljoner), ett stort antal exklusiva turister och diamantgruvor.

På en kontinent där de flesta regeringar är dåliga och de flesta val är riggade har Botswana varit en ö av inhemsk fred och demokratiskt styre. Landet har dock några stora fördelar. 80 procent av befolkningen tillhör samma etniska grupp (tswana), vilket är sällsynt i Afrika. Det är också en välfärdsstat, vilket är ännu mer sällsynt.

Även efter 58 år vid makten kom därför BDP:s nederlag i förra veckans val som en chock. Det berodde till stor del på den höga arbetslösheten bland unga. Det finns massor av pengar som skvalpar omkring, men diamantbrytning skapar inte mycket sysselsättning och de unga är frustrerade även om de inte går hungriga.

BDP:s andel av rösterna i de senaste valen har legat strax över 50%, så dess nederlag borde inte ha kommit som en överraskning, men få människor var tillräckligt gamla för att minnas en tid då BDP inte hade styrt landet. Trots alla tecken var BDP psykologiskt oförberett på ett nederlag.

Så vad gjorde president Mokgweetsi Masisi när rösterna var räknade? Han ringde naturligtvis upp Duma Boku, ledaren för det segrande Umbrella for Democratic Change (UDC), för att gratulera honom. Det är vad de besegrade kandidaterna i ett val förväntas göra i en demokrati.

Efteråt erkände Masisi vid en presskonferens att hans parti "gjorde ett stort misstag. Jag kommer respektfullt att stiga åt sidan och delta i en smidig övergångsprocess före installationen. Jag är stolt över våra demokratiska processer och jag respekterar folkets vilja."

"Det som har hänt idag tar vår demokrati till en högre nivå", svarade Duma Boko. "Det innebär att vi nu har sett en framgångsrik, fredlig och ordnad demokratisk övergång." Det är så ansvarsfulla vuxna människor beter sig i en demokrati, även om det är första gången på 58 år som makten byter ägare.

Varför är detta ett relevant ämne i dag? Därför att USA, som är mycket större, mycket rikare och har flera århundradens erfarenhet av demokrati, håller val den här veckan, och ett betydande antal amerikaner fruktar att det kan leda till ett inbördeskrig.

Jag vet inte resultatet av tisdagens omröstning när jag skriver detta, men ett inbördeskrig skulle verkligen inte inträffa om Donald Trump vann valet. Det skulle finnas en stor oro för att en andra mandatperiod för Trump skulle kunna skada den amerikanska demokratin och de medborgerliga rättigheterna i synnerhet, men hans motståndare skulle inse att våld bara skulle göra saken värre.

Den största risken är ett valnederlag för Trump, eftersom han då med all säkerhet skulle hävda att det är ett bedrägeri, oavsett om han verkligen tror på det eller inte. Även då skulle ett fullskaligt inbördeskrig vara osannolikt, men USA är ett tungt beväpnat samhälle där våld, med H. Rap Browns formulering, är "lika amerikanskt som äppelpaj".

Botswana är inte den sortens plats. De flesta länder är inte det. Men även om de politiska frågorna i USA i stort sett är desamma som i andra utvecklade länder, har den ideologiska passion som amerikanerna för med sig alltid varit något utöver det vanliga.

Tänk till exempel på frågan om slaveri. Både USA och Storbritannien var djupt involverade i slavhandeln under lång tid, men när britterna till slut insåg att det var fel köpte de bara ut slavägarna.

När en majoritet av amerikanerna kom fram till samma slutsats trettio år senare utlöste det ett inbördeskrig som dödade minst trekvarts miljon soldater (cirka 2 procent av befolkningen vid den tidpunkten). De politiska skillnaderna i det här valet skiljer sig inte särskilt mycket från dem på andra håll, men amerikanerna har piskat upp sig själva till en existentiell frenesi över dem.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer