Storbritannien överlämnar officiellt Chagosöarna till Mauritius, vilket ska vara positivt. I ett gemensamt uttalande från Storbritanniens och Mauritius regeringar sägs att det nya avtalet kommer att "ta itu med det förflutnas felaktigheter och visa båda parters åtagande att stödja Chagossiernas välfärd".

USA:s president Joe Biden höll med och sade att avtalet visar att "länder kan övervinna långvariga historiska utmaningar för att nå fredliga och ömsesidigt fördelaktiga resultat". När de talar på det sättet vet man att de inte har något gott i kikaren.

Clive Baldwin, senior juridisk rådgivare vid Human Rights Watch, var av en annan åsikt: "Avtalet ... garanterar inte att chagossierna kommer att återvända till sitt hemland, verkar uttryckligen förbjuda dem från den största ön, Diego Garcia, i ytterligare ett århundrade och nämner inte de skadestånd som de alla är skyldiga för att återuppbygga sin framtid."

Chagossierna deporterades och kastades i exil 1973 i en postkolonial uppgörelse mellan Storbritannien och USA, som ville ha en stor bombflygbas i Indiska oceanen utan besvärande lokalbefolkning i närheten. Samma parter ändrar nu på den överenskommelsen, men bara för att avleda kritik. Ingenting förändras egentligen.

Mauritius och Chagosöarna 2.000 km åt nordost var båda obebodda tills de europeiska imperierna importerade afrikanska slavar, och senare indiska kontraktsanställda arbetare, för att odla olika kontantgrödor. Mauritius blev självständigt från Storbritannien 1968 - men först efter att ha gått med på att låta Storbritannien behålla Chagosöarna.

Storbritannien hade ingen särskild användning för dessa låglänta öar eller de människor som bodde på dem - de är bara "några Tarzan och Man Fridays", konstaterade en tjänsteman på utrikesdepartementet. Däremot ville man ha rabatt på de dyra Polaris-missilerna som man köpte från USA för sin ubåtsburna kärnvapenavskräckning. (De egentliga kärnstridsspetsarna var brittisktillverkade).

USA letade efter en bombbas inom räckhåll för alla platser i Sydostasien, den indiska subkontinenten och Mellanöstern, helst utan någon besvärande civilbefolkning. Så det var en match made in heaven: B-52:orna flyttade in och de lokala Ilois (som invånarna på Chagosöarna kallade sig själva) flyttade ut.

Den sista biten var besvärlig, eftersom Ilois inte ville flytta. Men de var bara 2 000 och de hade inga vapen. De buntades ihop ombord på fartyg, deras husdjur sköts eller gasades ihjäl och de dumpades i olika kåkstäder på Mauritius och Seychellerna. Nu är de cirka 10 000, varav ungefär en tredjedel i England.

Många av dem vill fortfarande åka hem, och det fina med det nya avtalet är att de inte kan det. De får fortfarande inte återvända till Diego Garcia, den stora ön där de flesta av deras föräldrar och farföräldrar bodde, och de kommer inte att ha någon röst i förhandlingarna om det fördrag mellan Storbritannien och Mauritius som konkretiserar allt detta.

Varför gå igenom allt detta juridiska nonsens om ingenting egentligen förändras? Därför att en internationell lag från 1960 (FN:s generalförsamlings resolution 1514) förbjuder upplösning av kolonier innan de blir självständiga. Det innebär att Storbritannien bröt mot lagen genom att tvinga Mauritius att lämna över Chagosöarna i utbyte mot sin självständighet.

Det nya fördraget kommer att städa upp allt detta. Mauritius återfår den rättsliga suveräniteten över Chagosöarna, vilket är mycket tillfredsställande för Mauritius nationella stolthet. Mauritius går dock med på att fortsätta det befintliga avtalet om Diego Garcia (inklusive förbudet för Chagosborna att återvända) på obestämd framtid.

Det konstigaste med all denna grymhet och cynism är att det inte finns något "gott" (dvs. pragmatiskt användbart) skäl till det. Storbritannien var och är fortfarande bara ute efter att få inflytande över Förenta staterna i andra frågor: de enda brittiska uniformer som syns på Diego Garcia finns i kontrolltornet och kafeterian.

Den amerikanska besattheten av att fördriva hela ögruppens civilbefolkning, inklusive människor som bodde på små öar 160 km. från landningsbanan, är ännu mindre meningsfull.

Utomeuropeiska amerikanska flygbaser på andra håll kräver inte tusentals kvadratkilometer avfolkad yta runt omkring dem. Iloisborna är inte nationalister (de är för få och för blandade), muslimer (de är mest kristna) eller någon annan grupp som skulle kunna ha något otalt med amerikanerna. De skulle faktiskt ha varit glada över att få några jobb på basen.

Det var aldrig vettigt. Det gör det inte nu heller. Och det ser ut som om det kommer att fortsätta att vara ologiskt under en lång tid framöver.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer