Så måste det ha låtit när vikingarnas långbåtar sågs hiva sig fram på ett skickligt sätt genom haven. Vikingarna var brutala i sina överfall och plundrade ofta länder som de tidigare hade handlat med. De kom från länder som inte var rika, och om de var brutala i sina räder var det inte mer än vad deras fiender skulle ha gjort mot dem. Ingen skulle se positivt på att bli misshandlad för sitt silver, sina juveler eller vapen.

De kom från Skandinavien

Vikingarna var ett nordiskt folk som kom från Skandinavien, mer känt som Norge, Sverige och Danmark. Ordet viking betyder "en piraträd", vilket är ett passande namn eftersom de var hårdföra, skräckinjagande krigare och plundrare. Men de var också bönder, familjemedlemmar, handelsmän, skeppsbyggare etc. och de korsade rasande hav i detaljerade skepp för att erövra territorier vida omkring och lämnade ett starkt avtryck i norra Europa. Studier har visat att de 844 e.Kr. nådde delar av det som nu är Galicien i Spanien och Braga, Porto och Vila Real i Portugal.

Vikingarnas långskepp

Långskeppet var främst avsett för handel, utforskning och krigföring, men många av dess egenskaper togs över av andra kulturer, t.ex. anglosaxarna, och påverkade skeppsbyggandet i århundraden. En vanlig vikingalångbåt var byggd av tjärade och tätade furuplankor, med en drakhuvad bog, ett enda träsegel, kablar av valrosshud och bänkar där roddarna satt sida vid sida. Knarren, som den kallades, var ett lastfartyg som främst användes för långa sjöresor; skrovet var bredare, djupare och kortare än på ett långskepp och kunde därför ta mer last och skötas av mindre besättningar.

Långskeppen var snabba och med sina skickliga besättningar var de stridsfartyg med det enda syftet att transportera en plundringsstyrka.

De var tungt bemannade med mellan 40 och 100 välutbildade sjömän och krigare. Den stora besättningen innebar att båten kunde vändas mycket snabbt och karakteriserades som graciös, smal, lång och lätt, med ett skrov med grunt djupgående utformat för hastighet, vilket möjliggjorde navigering i grunt vatten och gjorde dem lämpliga för landstigning på stranden, medan deras lätta vikt gjorde att de kunde bäras vid behov eller användas upp och ned för skydd vid behov. De var utrustade med åror längs nästan hela båtens längd och senare versioner hade ett segel på en enda mast, som användes för att ersätta eller hjälpa roddarna, särskilt under långa resor.

Denna mycket höga bemanningsnivå var inte bara till för att strida. För det första kunde en nordisk skeppare balansera ett långskepp mycket bra genom att flytta hela besättningen från den ena sidan till den andra, eller från aktern till fören, vilket gjorde det möjligt för honom att utföra en del fantastiska seglingsbedrifter både i medvind och tvärs över det.

Olika typer av långskepp

Den fornnordiska terminologin skilde ytterligare mellan olika typer av långskepp. De som var särskilt långa och smala kallades skeiðar, fartyg med drak- eller ormhuvuden kallades drakkar, medan några lite mindre kallades snekke.

Vikingaskeppens medelhastighet varierade från fartyg till fartyg, men låg i intervallet 9-19 km/h med en maxhastighet under goda förhållanden på cirka 28 km/h.

Även om de ursprungliga vikingarna sedan länge är utdöda finns deras gener kvar än i dag. Människor från Norge, Sverige och Danmark sägs vara närmast besläktade med vikingarna, och fysiska tecken som ljus hy och högväxthet kopplas till ett möjligt vikingaförfäderskap.

Koppling till Isle of Man

Märkligt nog är Viking Long Boat Championship unikt för Isle of Man, som har en stark koppling till vikingarna. Lag om 10 personer tävlar mot varandra om att ta sig snabbast runt den 400 meter långa banan i Peel Harbour. Jag blev själv indragen i detta ett år, och jag kan inte säga att det var lätt! Vi kämpade mot vågorna och den enda åra som var tillåten per person var besvärlig och tung och måste användas hårt och i rytm med de andra roddarna. Även om det bara var för skojs skull och för att roa åskådarna fanns det priser att vinna. Jag var dock värdelös och blev inte tillfrågad igen, efter att ha lyckats välta mig själv baklänges i knät på roddaren bakom mig!

Author

Marilyn writes regularly for The Portugal News, and has lived in the Algarve for some years. A dog-lover, she has lived in Ireland, UK, Bermuda and the Isle of Man. 

Marilyn Sheridan