Taiwans president Tsai Ing-wen hade förra veckan ett artighetsmöte med talmannen i USA:s representanthus, Kevin McCarthy. Peking reagerade genom att utfärda en "allvarlig varning" till Förenta staterna och "omringade" sedan ön (med dess egna ord) med kinesiska jaktplan, bombplan, marinförstörare och missilbåtar.

Kevin McCarthy? Vem är han? Ja, han kontrollerar på sätt och vis det amerikanska representanthuset, men det är för närvarande i händerna på det republikanska partiet och har därför ingen makt att påverka den amerikanska regeringens agerande.

När det gäller mannen själv vann han talmansposten först i den 15:e valomgången, vilket var första gången sedan 1923 som posten ens var omtvistad. Han gjorde sådana eftergifter för att vinna stöd att han i praktiken är gisslan för sitt eget partis extremhöger. Han är den vandrande förkroppsligningen av maktlöshet.

McCarthys flyktiga möte med president Tsai iscensattes i Kalifornien, inte i Washington DC, för att inte störa Kinas fjädrar alltför mycket. Men det hjälpte inte. Peking reagerade på samma sätt som Kung Lear. (Ni vet: "Vad de är vet jag inte, men de ska bli jordens skräck!").

Kina utlyste tre dagar av militärövningar som skulle visa att Peking skulle kunna erövra Taiwan med ett ögonblick varsel. Som kinesiska statliga medier uttryckte det skulle övningarna "samtidigt organisera patrulleringar och framryckningar runt ön Taiwan och forma en allsidig omringning och avskräckande hållning".

Vad menar de med det? "Inringning" betyder "blockad", och "avskräckning" handlar om att avskräcka den amerikanska flottan från att försöka bryta denna blockad. Men det är bara ett uttryck för ilska, inte ett uttalande om överhängande strategiska avsikter, inte ens en demonstration av militär förmåga.

Med andra ord har vi hört allt detta förut. Vi hör det oftare nu, med högre röst, men det kan bara bero på den inrikespolitiska situationen i Kina. Kinas förmåga att erövra Taiwan med militärt våld har sakta förbättrats med tiden, men är fortfarande långt ifrån säkerställd.

Det kan vara ett annat skäl, utöver ren ilska över att bli trotsad, till att Peking anordnar alla dessa pantomimiska militärövningar: att övertyga den taiwanesiska regeringen och dess utländska vänner om att Kina redan har en förmåga som man i själva verket inte har.

Detta tyder på två motstrategier, en känslomässigt tillfredsställande och en praktisk.

Den tillfredsställande skulle vara att trötta ut den kinesiska regimen genom månatliga eller till och med mer frekventa möten mellan amerikanska och taiwanesiska tjänstemän. Kevin McCarthy har inte mycket annat brådskande på sin agenda, så han skulle kunna göra hälften av dem själv.

Precis som vid det senaste mötet i Kalifornien som utlöste ett sådant ljud och raseri från Peking behöver de inte handla om något särskilt. Men varje gång skulle Peking känna sig tvunget att svara, vilket skulle förbruka enorma mängder bränsle och stadigt tappa trovärdighet. "Jag kommer att göra sådana saker..."

Man bör dock undvika att genera människor närhelst det är möjligt, och det vore bara dumt att driva in dem i ett hörn. Ett misslyckat kinesiskt invasionsförsök mot Taiwan skulle vara en nästan lika stor katastrof som ett lyckat.

Den rätta politiken för Bidens administration skulle vara att lämna de högprofilerade mötena till publicitetshungriga republikanska politiker (inga fler avskedsturnéer med Nancy Pelosi), att begränsa president Biden till mumlande löften om att försvara Taiwan (som hans omgivning omedelbart återförvisar till tvetydighet) och att koncentrera sig på de militära realiteterna.

Den dominerande militära verkligheten i regionen är att Kinas väpnade styrkor kommer att ha en rimlig chans att lyckas om de invaderar Taiwan om ungefär fem år, med sin nuvarande tillväxttakt, men endast på två villkor. Den ena är att varken Kina eller Förenta staterna använder kärnvapen. Det andra är att Taiwan förblir lika svagt militärt som det är nu.

Det förstnämnda antagandet är förmodligen säkert, det andra är det inte. Taiwans olika regeringar brukade ha ett så stort förtroende för den amerikanska avskräckningen att de lät landets militärutgifter sjunka tills de faktiskt låg under Australiens per capita.

Det var oklokt. Som Ukraina har visat är USA:s hjälp beroende av att ett land självt kan sätta upp ett effektivt försvar. Taiwans militärutgifter ökar nu snabbt, men det kommer att dröja minst fem år innan landet kan hålla ut på egen hand i mer än en månad.

Om de två ovan nämnda trenderna utvecklas i liknande takt i Taiwan och Kina kommer det aldrig att finnas någon tid då en kinesisk invasion skulle vara ett militärt rimligt företag. USA:s främsta roll bör vara att se till att Taiwan snarast återuppbygger sitt militära försvar och att ignorera alla kinesiska hot och förbannelser.

Att undvika ett kinesisk-amerikanskt krig bör vara den högsta strategiska prioriteringen för båda länderna, och detta skulle paradoxalt nog vara USA:s mest värdefulla bidrag.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer