Ta Rwanda till exempel. President Paul Kagame löper inga personliga risker, men tutsi-soldaterna i rebellarmén M23, som i huvudsak arbetar för honom, utkämpar ett verkligt krig i grannlandet Demokratiska republiken Kongo (DRK).

Som i de flesta afrikanska krig är det betydligt fler civila än soldater som dör, men även för soldaterna finns det en verklig personlig risk. Å andra sidan får M23:s soldater mycket bra betalt med lokala mått mätt, och de har gott om möjligheter att plundra.

Om de också behöver ett moraliskt rättfärdigande för sina handlingar, vilket en del kanske gör, kan de intala sig att de som tutsier är hedersoffer för ett folkmord, även om de verkliga offren var tutsier som bodde på andra sidan gränsen i Rwanda. (Etniciteten tutsi lever också på den västra sidan av gränsen mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda, i provinserna Norra Kivu och Södra Kivu).

M23-arméns nuvarande uppgift är att ta kontroll över den del av östra DRK som gränsar till Rwanda och stjäla de rika mineralreserverna i den regionen: guld, kobolt och framför allt coltan, som är avgörande för smartphones och nästan alla andra sofistikerade elektroniska apparater.

Denna region innehåller upp till 60 procent av de globala reserverna av coltanmalm, och den är lätt att stjäla och marknadsföra. Den grävs ut av tiotusentals småskaliga operatörer som arbetar i landskap med grunda gruvor, och när den når Rwanda blandar de den med lokalt utvunnen coltan och marknadsför den som en rwandisk produkt.

Stulen coltan står för närvarande för en hemlig men betydande del av den rwandiska regeringens inkomster, men det är en typisk smash-and-grab-operation: mycket våld och ett kortsiktigt perspektiv. För tillfället går det bra för dem: M23 erövrade hela norra Kivu förra månaden och har redan erövrat större delen av södra Kivu den här månaden.

Paul Kagama skickar alltid med några rwandiska soldater för att backa upp de lokala ligisterna (4.000 rwandiska soldater den här gången), men det här är tredje gången på trettio år som Rwanda skickar in sin armé i östra DRK för att lägga beslag på resurser. Massor av människor dör, men det varar aldrig.

Medan en beskyddarverksamhet är en långsiktig relation: "Trevlig liten butik/land du har här. Du skulle väl inte vilja se den krossad/förstörd nu, eller hur? Ha bara pengarna redo varje fredag, så kommer inget ont att hända dig." Eller i Ukrainas fall, ha bara hälften av din mineralproduktion laddad för leverans varje fredag så kommer du inte att skadas.

"Jag vill ha sällsynta jordartsmetaller till ett värde av 500 miljarder dollar, och det har de i princip gått med på", säger Donald Trump att han sa till den ukrainska regeringen förra veckan. Sanningen är att Ukrainas president Volodymyr Zelensky visste att maffiabossen skulle komma och hämta sin andel, så han erbjöd sig att betala redan innan Trump frågade.

Det fick Trump att tappa hakan, så den första siffran som kom ur hans mun som svar var 500 miljarder dollar. Det är nästan fem gånger så mycket som värdet av USA:s militära och civila bistånd till Ukraina sedan den ryska invasionen för tre år sedan (116 miljarder dollar), men det är långt mindre än vad Trump verkligen skulle kunna skruva ut ur ett land som står med ryggen mot väggen.

På ett par dagar höjde därför Trump kravet rejält - men han följde Zelenskys förslag att det skulle komma från Ukrainas framtida mineralrikedomar, eftersom Kiev för närvarande inte har några extra pengar alls.

Trump sade sig nu vilja ha 50 procent av Ukrainas framtida inkomster från exploateringen av landets reserver av sällsynta metaller och kritiska material: titan, uran, litium, beryllium, mangan, gallium, zirkonium, grafit, apatit, fluorit och nickel. Halva Ukrainas mineralinkomster kan för alltid vara värda så mycket som 5 biljoner dollar.

Zelensky gick inte på det, så nu är de i en förhandling. Det handlar inte bara om det pris Ukraina betalar för sin överlevnad, utan också om vilka försäkringar Trump kan ge om att Ukrainas överlevnad verkligen kommer att garanteras om man betalar USA.

Den underliggande svårigheten är att Vita husets maffia har överlåtit verkställighetsarbetet till Kremls maffia. Ryssarna kanske hatar Ukraina tillräckligt för att insistera på att förstöra det även om Trump gör en överenskommelse med Zelensky - vilket är långt ifrån överenskommet.

Det är nackdelen med skyddsracketar. Det är ett trångt fält, och det finns alltid andra rivaliserande mobbar som försöker förstöra ditt spel eller skära ut dig helt. Don Corleone var tvungen att hantera problem som detta i sitt (fiktiva) förflutna, och Don Kagame har hanterat dem framgångsrikt större delen av sitt liv. Don Trump är ny i det här spelet, och vi får se.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer