Ett exempel är Vauxhall Cavalier. En gång i tiden var det en så viktig modell för Vauxhall att General Motors fick en stor framgång i Storbritannien.

Cavalier MK-1 (1975-1981)

År 1980 var MK1 Cavalier GLS den ståtligaste versionen. Den kom med ett smart vinyltak, Rostyle-liknande hjul och en interiör klädd i mjuk velourklädsel. Under motorhuven låg en 2-liters Opel "cam-in-head"-motor med 2 liter som producerade vad som då var mycket respektabla 100 hk.

MK-1:s "hängande nos" framsida, som designades i Luton, var ett tydligt Vauxhall-drag. Men om vi gräver lite, upptäcker vi att MK-1 Cavalier faktiskt är en variant av Opels andra generation av Ascona. Trots att Cavalier använde sig av samma mekaniska jiggy-pokery som den belgiskt byggda Opel, sålde den europeiska rivalen bättre än den (som också såldes i Storbritannien på den brittiska tiden).

Cavalier var trevligare att köra än till och med dess mycket populära Ford-rival (Cortina). När vi tittar på MK-1 Cavalier i dag kan vi uppskatta hur modellen representerar en övergång mellan retro- och modern stil. Kombinationen av en vridmomentfylld motor och en smidig fyrväxlad växellåda gav avslappnad motorvägskörning. De treväxlade växellådorna var dock kända för att gnälla. De som kanske är mer vana vid dagens superfinierade bilar kan tycka att det är lite förvirrande att lyssna på en gammal maskin som gör sina saker.

Att köra en MK1 Cavalier känns fortfarande som en obehindrad och säker fot. Till skillnad från vissa andra bilar från den här eran är den vackert balanserade hanteringen möjlig tack vare främre wishbones och en svängfjädrad bakaxel med spänningsfjädrar. Bilens hanterbarhet sker dock inte på bekostnad av komforten. Bromsarna är kraftfulla och den utmärkta styrningen gör Cavalier mycket lättplacerad. Stora fönster fyller kupén med ljus och skapar en luftig, modern atmosfär.

Det råder ingen tvekan om att Vauxhalls första generation Cavalier var en mycket kapabel och stilig bil. Dess anglo-germanska rötter innebar att den var både raffinerad och rymlig.

Cavalier MK-2 (1981-1988)

Cavalier MK-1 var svår att följa, så det var ett ganska djärvt drag för Vauxhall att erbjuda MK-2 både som femdörrars hatchback och som fyradörrars limousine. Ett år efter lanseringen av MK-2 1981 måste Vauxhalls chefer ha klappat sig själva på axeln när Ford avslöjade sin Cortina-ersättning (Sierra), som till en början endast fanns som en hatchback. Cavalier hade nu framhjulsdrift och en tvärgående motoruppställning.

Den andra generationen Cavalier var praktiskt taget identisk med Opels tredje generation av Ascona, med den enda skillnaden i form av den främre grillen. Jag minns fortfarande hur bilpressen lovordade den med en glöd som sällan skänkts till ett brittiskt märke. Punditerna var fulla av beundran eftersom Opel hade introducerat en vanlig brittisk familjebil med en modern mekanisk FWD-layout. Man hyllade också de Opel-baserade OHC-motorerna i "Family One" och de mer livliga "Family Two"-versionerna. Cavalier MK-2 sålde bra!

MK-2 fick en ansiktslyftning med bredare bakljusgrupper och färgkoordinerade frontgaller. Men trots de nya stilarna tyckte jag att Cavalier MK-2 var mycket mindre stilig än MK-1. När man gick vidare uppåt i modellserien var det nästan som om Vauxhall lade till meningslösa snabbkörningsutrustningar som inte gjorde mycket för att förstärka de renodlade linjerna hos de lägre modellerna. Klumpiga tröskelbeklädnader gjorde att CD:n såg väldigt otymplig ut. Spok-effektlegeringar handlade mer om bling än om att faktiskt göra något för att förbättra estetiken.

CD-modellerna i toppskiktet var fyllda med lyxvaror som mjuk grå velour. Det kändes dock som om högprismodellerna i själva verket bara var lägre varianter av "matlagningsmodeller" med några extra utsmyckningar. Till exempel var de elektriska fönstren slumpmässigt placerade bakom växelväljaren. De såg helt enkelt ut som om de hade klumpats på varhelst det fanns tillräckligt med utrymme.

Men det måste sägas att jag fullkomligt avgudade MK-2:s omslutande "cockpit"-layout. Kontrollerna för uppvärmning och ventilation var ett verk av absolut precision, vilket gjorde uppgiften att uppnå optimal ventilation i kupén till en barnlek. Till och med handtaget för säteshöjningsjusteringen var ett rent genialt verk. Enkelt uttryckt var en MK-2 interiör en mycket trevlig plats att vara på.

Jag är glad att kunna säga att många fina minnen kom tillbaka när jag nyligen fick möjlighet att köra en MK-2 Cavalier CD. Jag märkte genast hur väl motorn klarade av det som alltid var en ganska otymplig automatlåda. Men för att motverka denna smärre irritation hade CD-modellerna en mycket väl avvägd servostyrning som gjorde att man kunde köra utan ansträngning. Istället för att bli alltför petig med den gamla bilen fann jag dess små egenheter och perversioner ganska förtjusande.

Cavalier MK-3 (1988-1995)

Under skinnet hade väldigt lite förändrats. Ändå hade Cavalier MK-3 ett elegant nytt utseende. Detta var en fräsch design med mycket smakfulla detaljer som markerade en ny höjdpunkt för Vauxhall/Opel-designen. MK-3 lanserades 1988 och det råder ingen tvekan om att den var snygg.

På andra marknader döptes Cavaliers Opel-kusin om till Vectra. Så småningom skulle MK-3 Cavaliers betydligt mindre stiliga ersättare också kallas Vectra.

Invändigt är MK-3 lika attraktiv som den är på utsidan. Den grundläggande MK-2 layouten fanns kvar, men den var mycket bättre arrangerad med ett tjockare "mjukare" utseende. En "fullstor" förarkrockkudde ändrade utseendet på en nu betydligt fetare ratt. När MK-3-moderniseringen kom hade även den bredare bakljus och en karosserifärgad grill, precis som MK-2 hade gjort före den. Det verkade vara lite av en mellanformel på gång här.

År 1993 introducerades en V6-version i högre prisklass. V6:an var en helt ny 2,5-liters enhet med 24 ventiler och en märklig 54 graders V-vinkel som gav 170 hk. Tyvärr gick en del av kraften förlorad på grund av en tung, kraftfull och kraftfull fyrväxlad automatlåda. Det måste dock sägas att V6:an var mycket smidig, tyst och raffinerad. Den stora motorn kom med förbättrade motorfästen som tog bort Cavaliers karakteristiska skakningar. Men för att vara en V6:a var den förvånansvärt feg och kunde knappt hålla marschfart i en uppförsbacke på motorvägen. Endast genom att välja det elektroniska SPORT-läget vaknade V6:an till liv.

Jag ser fortfarande några Cavaliers på veteranbilscirkusen. Numera blir de allt färre och allt mer sällsynta. För inte så länge sedan gick dessa gamla bilar i stort sett obemärkt förbi, men intresset från entusiaster som älskar klassiska bilar har hållit några överlevande från krossens käftar. Jag hade länge fruktat att Vauxhalls tre generationer av Cavalier hade förlorat sin chans att överhuvudtaget överleva. Jag föreställde mig att de alla skulle vara borta när någon tog notis om dem. Jag hittade aldrig någon som var i tillräckligt bra skick för att lägga till min egen brokiga samling.

Även om MK-3 är en vacker bil, skulle jag föredra enkelheten hos den sublimt vackra och karaktärsfulla MK-1. De är en tidskapsel som smälter bort åren. Det finns mycket få MK-1 kvar på de brittiska vägarna, vilket är anledningen till att en hygglig sådan skulle vara väl värd en chansning.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes