Det finns inget ord som heter "självmord", men det skulle beskriva vad Assad har gjort mot sitt eget land under de senaste tolv åren för att hålla sig vid makten. En halv miljon människor dödades i striderna eller i hans tortyrkamrar, och ungefär hälften av Syriens 21 miljoner invånare före kriget har fördrivits från sina hem.

En del av dessa flyktingar finns fortfarande kvar i landet, främst i de delar som Assads armé ännu inte har återerövrat, men hälften av dem bor faktiskt i grannländer som Turkiet, Libanon och Jordanien. Stora delar av alla Syriens storstäder har lagts i spillror och återuppbyggnaden har inte ens börjat ännu.

Ekonomin ligger också i ruiner och tre fjärdedelar av landets invånare behöver (men får oftast inte) humanitärt bistånd redan innan de stora jordbävningarna i februari förra året i nordvästra delen av landet gjorde ytterligare en miljon hemlösa. Tyskland var i bättre skick 1945 än vad Syrien är nu.

Allt detta beror på Assads hänsynslösa och i slutändan framgångsrika kamp för att krossa den syriska versionen av den "arabiska våren". Den började 2011 med icke-våldsliga krav på demokrati, men han militariserade medvetet kampen genom att släppa lös sin armé mot demonstranterna. Beväpnade rebeller är lättare att bekämpa än fredliga, och alltför många av demonstranterna föll för det.

Assad släppte också 6 000 militanta islamister från sina fängelser i hopp om att de skulle ta över det väpnade motståndet och förvandla det till en radikal islamistisk revolt. Han trodde att detta skulle driva alla Syriens religiösa minoriteter och en betydande del av den sunnimuslimska majoriteten i hans armar, och det fungerade alltför bra.

År 2015 var de inhemska islamisterna och deras nya rivaler, "Islamiska staten", på väg att ta över Syrien. Endast ett ryskt militärt ingripande, i form av rikligt med luftmakt, förhindrade det. Och så fortsatte kriget, där Assad återtog städer och territorium med rysk hjälp, tills det slutade med en militär seger för Assad i slutet av 2017.

Sedan dess har Assad kontrollerat hela Syrien utom den nordvästra provinsen Idlib, som fortfarande styrs av jihadister och skyddas av turkiska trupper, och de stora delar av östra Syrien som kontrolleras av kurder och deras amerikanska allierade. Ändå finns det fortfarande inget fredsavtal, lite utländskt bistånd kommer in och de flesta syrier kämpar fortfarande för att få mat.

Därför är det humanitärt sett klokt att sluta isolera den syriska regimen, eftersom miljontals vanliga människor lider av denna politik och det inte finns något att vinna på att fortsätta med den. De stora västmakterna kommer att fortsätta med sanktionerna mot Syrien, eftersom det är bra för deras egen inhemska publik, men arabvärlden kommer att sätta stopp för dem.

De strategiska beslut som fattas av de stora makterna i Mellanöstern drivs sällan av humanitärt gott förnuft, vilket kriget i Jemen under de senaste åtta åren eller det nya kriget i Sudan vittnar om, men det finns tillräckligt många strategiska motiv i spelet för att göra detta beslut möjligt.

Saudiarabien och Iran, som stödde motsatta sidor i det syriska inbördeskriget, har nu återupptagit de diplomatiska förbindelserna efter ett långt uppehåll tack vare kinesisk medling. Kineserna, som är angelägna om att tränga undan västvärldens inflytande i regionen, kommer att vilja befästa denna diplomatiska triumf med ett fredsavtal för Syrien.

Ryssland ser Assads överlevnad som sin största militära och diplomatiska framgång, och president Vladimir Putin, som fastnat i sitt dåraktiga ukrainska äventyr, kommer att ta tillfället i akt att fira Rysslands nyckelroll i att besegra jihadisterna.

Västmakterna är så distraherade av samma ukrainska krig att de inte kommer att göra några större ansträngningar för att blockera eller sabotera avtalet. Det borde de heller inte göra: sanktionerna tjänar egentligen inte längre någons intressen.

Viktigast av allt är att Turkiet har förlorat sin entusiasm för regimskifte i Syrien och kommer sannolikt att utvisa de flesta av de fyra miljoner syriska flyktingar som landet är värd för, oavsett vem som går segrande ur det nuvarande valet.

Det minsta Arabförbundet kan göra är att ingå ett avtal med Assad som skyddar dessa flyktingar från att bli offer när de skickas hem med tvång. Det återstår att se om Arabförbundet ens kommer att försöka få ut det åtagandet som pris för att Assad ska få ansluta sig till förbundet igen, men vi får veta mer när organisationens toppmöte inleds på torsdag.

Kriget var en absolut usel föreställning av alla syriska spelare och av alla utlänningar också. Det enda goda som kan sägas om det är att det äntligen är över.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer