Efter en lång paus svarar iranierna med en "massiv" attack mot Israel med hjälp av hundratals drönare och kryssningsrobotar och ballistiska robotar - men de berättar för israelerna och amerikanerna exakt när attacken kommer och vilka målen är, och använder mestadels föråldrade robotar, och de flesta av dem skjuts ned och ingen dör. Det var allt i april.

Längre paus. I juli dödar israelerna sedan Fuad Shukr, militärbefälhavare för Irans allierade Hizbollah, i Beirut - och samma natt dödar en annan israelisk attack Hamas politiska ledare Ismail Haniyeh medan han sover i ett pensionat i Teheran. Men de dödar inga iranier, eller åtminstone inga viktiga sådana, så Iran låter det passera.

Det verkar som om dansen kan vara på väg att ta slut, men så i slutet av september dödar israeliska bomber Hassan Nasrollah och de flesta av Hizbollahs högsta ledare i Beirut. Ingen paus den här gången. Den 1 oktober avfyrar Iran 181 vapen mot Israel. De flesta av dem är ballistiska missiler, och många av dem träffar sina (uteslutande militära) mål. Två israeler dödas.

Nu är det Israels tur att ta en lång paus, främst för att det amerikanska valet närmar sig och Vita huset inte vill ha ett stort krig i Mellanöstern, kanske med amerikanska trupper inblandade, som distraherar väljarna på valdagen.

En del israeler, eller åtminstone personer i premiärminister Binyamin Netanyahus omgivning, anser att Israel är på gång militärt. De frestas av tanken att ta tillfället i akt att gå till attack mot Iran och dra in USA i det hela.

Kanske skulle de till och med kunna få med sig amerikanerna på att angripa Irans kärnanläggningar och permanent eliminera risken för att de en dag skulle kunna förvandlas till faktiska kärnvapen, eller så drömmer Netanyahu. Men Joe Biden har inte tappat förståndet än, och det finns inte en chans att han kommer att låta Netanyahu leva i den fantasin.

Israel slår till slut till mot Iran igen den 25 oktober, men det är lika återhållsamt som den senaste iranska attacken. En kort lista med enbart militära mål, ingen inblandning i Irans kärnkraftsanläggningar och endast fyra iranier dödade. Och som vid varje steg i dansen uppmanar den siste som "vedergäller" den andre att inte "vedergälla" tillbaka.

Men det är dags att släppa fåglarnas uppvaktningsanalogier och kalla detta för vad det verkligen är: den typ av poserande och signalerande som är typiskt mellan grupper av högre primater (inklusive hela mänskliga nationer) som befinner sig i en konfrontation men inte är säkra på att de skulle tjäna på ett fullskaligt krig.

Yanomamo i övre Amazonas skulle känna igen detta beteende, liksom Nya Guineas höglandsfolk. Till och med de schimpansgrupper som Jane Goodall studerade i Gombe för femtio år sedan kan ha en svag förståelse för det. Amerikaner, israeler och iranier är inte "primitiva". De visar bara upp nedärvda värderingar och nedärvda beteenden som aldrig har försvunnit.

Så är det med hela den anakronistiska krigsinstitutionen. Samma typ av konflikter som löses med lag eller förhandling i ett modernt land löses ofta med massiva mängder våld (eller ännu vanligare förblir olösta) när de inträffar mellan länder.

Alla vet att detta är dåligt men sant, och undviker att nämna det mest för att det låter så banalt. Då och då inträffar dock en händelsekedja som är så uppenbart meningslös och kontraproduktiv att det blir en plikt att fördöma den offentligt. Det nuvarande tit-for-tat-spelet i Mellanöstern passar verkligen in på den beskrivningen.

Ingen av dessa attacker och motattacker har haft den minsta inverkan på den regionala maktbalansen eller ens på de olika aktörernas nuvarande politiska ställningstaganden. Det är inte heller något riktigt krig ännu (utom i Gaza). Anfallen och motanfallen på andra håll är bara så många "demonstrationer av beslutsamhet", ritualer som skulle vara bekanta för våra mest avlägsna förfäder.

Problemet har alltid varit och är fortfarande att dessa uppvisningar lätt kan övergå i fullskaligt krig: att slå sig för bröstet är ingen exakt vetenskap. Det har inte förekommit något sådant krig i Mellanöstern sedan 1973, och ett halvt sekel senare skulle en liknande eldsvåda kunna fälla regimer i hela regionen.

De befintliga regimerna är så genomgående fruktansvärda att man frestas att säga att det inte kan bli värre, men det är inte sant. Det kan bli mycket värre, och det mycket snabbt, om den nuvarande krisen övergår i ett fullskaligt krig.

Vad är oddsen för att det ska hända? Ingen vet, men bara det faktum att vi på allvar kan ställa en sådan fråga tyder på att vi redan befinner oss i allvarlig fara.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer