Det finns liknande, om än mindre dramatiska, värmeböljor i haven som dyker upp på ovanliga platser som norra Stilla havet, den västafrikanska kusten och den ekvatoriala delen av Indiska oceanen. De är ganska ihållande, och en del av de forskare som arbetar med havsvärme är mycket oroliga.

"Jag vill inte säga att detta är klimatförändringar, naturlig variabilitet eller en blandning av båda, vi vet inte ännu. Men vi ser den här förändringen", säger Karina Von Schuckmann från Mercator Ocean International, huvudförfattare till den senaste rapporten om havsytans temperatur. Många andra klimatforskare delar hennes oro, men också hennes motvilja mot att dra en slutsats.

Delvis är denna tveksamhet bara den vanliga vetenskapliga försiktigheten när man konfronteras med ett nytt fenomen, men den beror också på att de verkligen inte vill tro att saker och ting har blivit så här illa så här snabbt. Om det sätt på vilket havet hanterar den värme som det har absorberat förändras, kommer det säkerligen att förändras till det sämre, och det är det sista vi behöver just nu.

Världshaven, som täcker över två tredjedelar av planeten på ett genomsnittligt djup av tre och en halv kilometer, har varit behjälpliga med att begränsa skadorna sedan mänskligheten började släppa ut stora mängder växthusgaser. Faktum är att havet har absorberat en fjärdedel av våra koldioxidutsläpp och 90 procent av den överskottsvärme som har fastnat i klimatsystemet.

Koldioxiden gör dock redan haven surare, vilket skadar havslivet, och vi kan säkert anta att det också finns en gräns för hur mycket koldioxid som haven kan absorbera (även om vi inte vet var den ligger). Någon gång kommer oceanerna säkerligen inte att kunna absorbera mer koldioxid, och uppvärmningen av atmosfären kommer att accelerera kraftigt.

På samma sätt kommer den enorma mängd överskottsvärme som haven har absorberat någon gång att driva upp havsytans temperatur dramatiskt och värma upp atmosfären ytterligare, men vi vet inte när.

Kan den tidpunkten vara nu? Ja, det kan det, men vi förstår inte havets beteende tillräckligt bra för att vara säkra ännu. Den främsta orsaken till tvivlet på vad som verkligen händer är att vi förväntade oss att det återkommande klimatfenomenet El Niño skulle återkomma ungefär nu i alla fall.

El Niño är en del av en cykel av uppvärmning och avkylning i den tropiska delen av östra Stilla havet (utanför Peru och Ecuador) som är tillräckligt stark för att påverka hela det globala klimatsystemet. I genomsnitt upprepas cykeln ungefär vart sjunde år: den senaste El Niño inträffade 2015, och vi står i tur för en ny just nu.


Nya globala rekord för höga temperaturer sätts vanligen under El Niño, medan betydande avkylning sker under de intervaller då det motsatta tillståndet, La Niña, dominerar systemet. Den globala uppvärmningen har alltså hållits tillbaka i flera år av en långvarig La Niña, och den kommer nu att påskyndas under de kommande åren av en stark El Niño.

Problemet för forskarna är att detta cykliska språng i temperaturerna kommer att läggas ovanpå den stadiga årliga uppvärmning som orsakas av människans utsläpp av växthusgaser - sju år av detta sedan den senaste El Niño. Vi står inför ett oväntat varmt och stormigt väder även om inget nytt händer.

Men något nytt kan hända: en större uppvärmning av ytan uppträder också i delar av havet som normalt inte påverkas av El Niño-fenomenet. Både vi och forskarna ger oss in på okänd mark, och vi får vänta och se vad som händer härnäst.

Klimatforskarna (men inte vi andra) är akut medvetna om hur mycket de inte vet. Förståelsen av klimatsystemet ökar snabbt, men det är så komplext att området fortfarande är fullt av "kända okända" - och förmodligen också många "okända okända".

Det finns till exempel ingen tydlig konsensus om vad "klimatkänslighet" är. Det är den grundläggande frågan om hur mycket koldioxid och andra uppvärmningsgaser i luften som orsakar en viss uppvärmning.

Det universellt överenskomna målet är "aldrig mer än 2,0 °C högre global medeltemperatur", och för praktiska ändamål har vi kommit överens om att detta skulle orsakas av 450 ppm koldioxidekvivalenter i atmosfären. Men den verkliga klimatkänsligheten kan på lång sikt vara så hög som 4,5 °C.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer