Ukrainas krympande flotta av äldre f.d. sovjetiska stridsflygplan kan inte ge tillräckligt luftstöd till landets efterlängtade motoffensiv i sommar. De är för få och för gamla för att kunna överleva mot den fullständiga uppsättningen ryska luftvärnsmissiler och det mycket större antalet ryska jaktflygplan (även om dessa också är gamla).

F-16-flygplanen skulle förändra den bilden. Även de är gamla (första operativa skvadronen 1980), men deras elektronik har kontinuerligt uppdaterats och i praktiken ligger de en hel generation före de ryska jaktplan som de skulle konfronteras med. I luftstrider innebär detta vanligtvis groteskt snedvridna dödskvoter till förmån för det flygplan som har den bättre elektroniken.

Vita huset talar dock om minst tre till sex månader för att utbilda ukrainska piloter i F-16, och det är fortfarande hemlighetsfullt om hur många F-16 som faktiskt kommer att överlämnas till ukrainarna och när.

Den ukrainska motoffensiven måste ske under de kommande fyra månaderna, annars riskerar den att bromsas upp av höstregnen. Var Joe Biden omedveten om detta? Naturligtvis inte. Det är bara det att han har sin egen prioriteringslista, och Ukraina kommer på tredje plats.

Prioritet ett är att inte hamna i ett kärnvapenkrig med Ryska federationen. Biden har varit i aktiv politik under större delen av det kalla krigets tid, och han minns att det bokstavligen var en existentiell fråga att undvika direkta strider mellan USA och Sovjetunionen.

Den verkligheten har inte förändrats, även om dagens Ryssland är mindre och mycket mindre mäktigt än det gamla Sovjetunionen. Moskva har fortfarande tusentals kärnvapen, och dessa måste respekteras. Så även om Biden stöder Ukrainas suveränitet kommer han inte att göra något som skrämmer Vladimir Putin till en nukleär överreaktion.

Det är därför som USA:s president har varit så försiktig när det gäller att uppgradera de kategorier av vapen som han och hans Nato-allierade tillhandahåller Ukraina. Mönstret har varit att han låter Ukraina få någon typ av Nato-vapensystem (t.ex. amerikanska haubitsar med längre räckvidd) och sedan väntar han på den ryska reaktionen.

Ryssarna hotar med blodiga mord, drar en ny röd linje som Nato aldrig får överskrida och antyder att kärnvapen kommer att användas. Men de gör faktiskt ingenting. Så efter ett par månader går Biden över till nästa kategori av Nato-vapen - Himars-raketkastare, i det här exemplet - och väntar igen. Och så vidare, genom ett halvt dussin omgångar.

Vi har kommit fram till stridsflygplan, den sista punkten på Bidens lista, så nu flyttas tidspressen över till den andra sidan. Bidens andra prioritet är naturligtvis att bli omvald till president om arton månader. För det behöver han en övertygande ukrainsk seger och ett tillfredsställande slut på kriget inom de kommande femton månaderna.

Efter två generationer av meningslösa, förlorade utländska krig från Vietnam till Afghanistan är amerikanerna tveksamma till fördelarna med utländska militära äventyr. Det är till stor hjälp för Biden att inga amerikaner dödas i Ukraina, men kriget där är fortfarande impopulärt bland väljarna och blir alltmer impopulärt.

Biden skulle erbjuda Donald Trump (eller någon annan republikansk upprorsmakare, om Trump sitter i fängelse då) ett öppet mål om kriget i Ukraina fortfarande rasar i november 2024. Han måste få det avslutat innan dess, så att ukrainarna snart får sina F-16-flygplan.

Det har varit samma balansgång ända från början. Biden skär uppenbarligen till det väldigt fint, men har han faktiskt räknat fel? Det får vi reda på under de närmaste månaderna, men han kan ha ett kort i rockärmen. Det kanske inte riktigt dröjer tre till sex månader innan ukrainarna har operativa F-16-flygplan.

Det finns anledning att tro att vissa ukrainska piloter redan har utbildats i fjärde generationens stridsflygplan (inte nödvändigtvis F-16) av vänskapliga europeiska länder, men inte av Förenta staterna. Ukrainas flygvapenkommando har också i tysthet uppmanat veteranpiloter och markpersonal från andra länder att ansluta sig och hjälpa till med övergången.

De faktiska planen kan komma tidigare än vad Washingtons tidtabell antyder, eftersom de faktiska donatorerna av F-16-planen kommer att vara mindre europeiska Nato-medlemmar som Danmark och Nederländerna. Det är länder som tidigare har gått i spetsen för vapenleveranser till Ukraina, och de kan komma att göra det igen.


En avgörande ukrainsk militär seger, Bidens tredje prioritet, är fortfarande långt ifrån garanterad, men ukrainsk luftöverlägsenhet över fronten är åtminstone kanske inom räckhåll.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer