Den ligger i Arco de Baúlhe, där den gamla järnvägslinjen Tâmega slutade efter att ha slingrat sig 50 km upp från Livração, på Douro-linjen. Det har inte gått några tåg på stationen på över trettio år och sedan 2013 har den gamla linjen från Amarante till Arco fungerat som en ecopista, eller underhållen cykel- och vandringsled, medan den gamla stationen i Arco har förvandlats till ett museum. Vi känner till ecopista väl, eftersom vi har gått eller cyklat större delen av den vid ett eller annat tillfälle, och det är verkligen en mycket fin sak att korsa. Detta gäller särskilt sträckan mellan Gatão och Mondim de Basto, där den följer flodens lopp,

60 meter över den västra stranden när den slingrar sig fram längs kanten av Marão- och Alvão-bergen. Vissa av vyerna är helt exceptionella, med Monte Farinha som en trogen inramning av varje panorama, och pista hålls i allmänhet i gott skick. Men fram till just den här resan hade vi aldrig kommit till slutet av linjen vid Bagpipes. Jag måste erkänna att vi körde dit. Jag hänger med huvudet i skam.


Tar en tupplur

Museet stänger för lunch. Gamla tåg behöver också sin tupplur, verkar det som. De sista besöken på förmiddagen måste starta före 11.30 och när vi väl kom dit fick vi reda på varför. Vi vandrade in i det som en gång skulle ha varit biljettkontoret och en kvinna dök upp bakom skärmen och hon tittade myopiskt på oss genom mörkret. Det blev en slags dämpad tystnad som om någon hade tryckt på pausknappen, sedan bröt ett leende fram över hennes ansikte. "Åh, vill ni komma på besök?" sa hon förtjust. Vi log tillbaka och nickade entusiastiskt. Hon samlade ihop en nyckelknippa och vände på skylten på dörren och drog igen dörren bakom sig när vi lämnade biljettkontoret. Jag kastade en blick tillbaka på skylten på dörren. Det stod i princip "Borta på museum. Tillbaka snart. Hon ledde oss längs den gamla perrongen och vidare längs spåret till ett lokstall. Hon rörde sig i en sprickande takt och vi var tvungna att klättra för att hålla jämna steg när hon höll på med ett patter om linjens historia. Inget som jag inte hade hört förut så jag kunde koncentrera mig på att hämta andan. Hon valde en nyckel och öppnade dörren till skjulet, gick in och tryckte på en strömbrytare. Inuti fanns motorer och vagnar. Motorernas stolthet var ett underbart ånglok tillverkat av Henschel & Sohn i Tyskland 1908.

Författare: Fitch O'Connell ;

Ångmaskiner

Jag är en sucker för ångmaskiner. Om den bara hade fungerat, men det fanns inte ens ett sus av ånga. Hon förklarade historien om var och en av motorerna och vagnarna. Den tidigaste vagnen, sa hon, var så liten och med så smala säten att passagerarna var tvungna att klämma sig upp för att komma in. De var mycket tunnare på den tiden, sa hon. Jag provade och satte mig ner. Inte helt olikt att flyga med Ryanair, tänkte jag. Hon lämnade oss sedan att klättra runt bland de olika stationära fordonen medan hon gick för att prata med underhållsmannen som vi hade sagt hej till på vägen in. Jag kom hela tiden tillbaka till ångmaskinen.

När vi var klara ledde hon oss längs ett annat spår och över till ett annat skjul, via lokets vändskiva (som fortfarande fungerade, om man kunde hitta två eller tre kraftiga män som kunde flytta den - eller ett dussin barn, föreslog jag, med tanke på den närliggande skolan). Nästa skjul innehöll några fina tågvagnar. Vagnar för kungligheter, inte mindre. De var överdådigt utrustade med etsat glas och utsökta träpaneler, men vi kunde bara stirra ut genom fönstret. Ingen utom kungligheter får komma in där. En intressant hållning för en republik att ta.

Författare: Fitch O'Connell ;

Omväg

Vi tog en omväg genom en örtagård, tack vare frugans skarpa luktsinne som hade sniffat upp den innan vi såg den. Hon uppmuntrade oss att ta med oss några sticklingar tillbaka. Jag är ganska säker på att det inte var en del av museets rundtur. Det sista skjulet innehöll inte mycket av intresse för oss - detaljer om lokala festivaler och seder och ingenting som hade med tåg eller järnvägar att göra överhuvudtaget och sedan ledde hon oss tillbaka till biljettkontoret, där hon vände på skylten igen. Det hade tagit nästan en timme, och allt var gratis. I "presentbutiken" fanns två kylskåpsmagneter och några vykort. Nu har den bara en kylskåpsmagnet. Vi lämnade henne för att låsa och vandrade längs spåren till början av ecopista och tillbaka igen, förbi det gamla vattentornet och ett litet sidospår för godståg. Det blev ännu trevligare genom den omsorgsfulla planteringen av Black Locust-träd som blommade rikligt.

Tillbaka vid vår bil öppnade vi dörrar och fönster för att släppa ut lite värme och såg ett belgiskt par lasta av sina cyklar från husbilen och börja trampa nerför ecopista. Bara att titta på dem fick oss att känna oss trötta. Det vi behövde göra var att hitta lite lunch och sedan ta en liten tupplur.

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell