Bregret eller Brejoice?

Hela Brexit-debaclet var nästan som att få en av dessa hemska, långvariga virushosta. Du vet, den sorten som du inte kan skaka av dig hur mycket du än försöker. Oavsett vad vi gör eller vart vi går finns virushosten alltid där, gnagande, irriterande och djupt irriterande. Precis som Brexit var i flera år i sträck. I politikens sfär brukar dagens frågor slå in morgondagens fish & chips. Men Brexit, ja, den bara dröjde sig kvar.

Behandlingen? Brexit skulle ju vara utrett genom själva folkomröstningen, eller hur? Ett slags "döda eller bota"-arbete som en gång för alla skulle få slut på alla irriterande symtom? Det var inte så svårt utåt sett (eller borde åtminstone inte ha varit det) eftersom Brexit-omröstningen trots allt erbjöd ett binärt val. Det var antingen in eller ut, lämna eller stanna kvar, hur man än valde att uttrycka det. I slutändan skulle det bara finnas en vinnande sida i allt detta (eller kanske två förlorande sidor). Tyvärr är det så i demokrati; det finns alltid vinnare och det finns de som inte vann.

David Cameron hade gjort det helt klart. Vid ett flertal tillfällen har han uttryckligen sagt att hans regering skulle respektera resultatet av folkomröstningen, oavsett vad det resultatet blev. Detta löfte fanns till och med med på den kontroversiella broschyren om 9 miljoner pund som skickades till alla hushåll i Storbritannien. Det var helt uppenbart att Förenade kungariket inte kunde vara halvt inne och halvt ute ur blocket, inte ens för att lugna de mycket förbannade 48 procent som hade röstat för att stanna kvar. Låt oss inse att Storbritanniens (tidigare existerande) förbindelser med EU redan var trevande med tanke på alla olika vitos och undantag, samt vår fortsatta användning av pundet sterling. Storbritannien var alltså aldrig helt säkert på var det stod i förhållande till EU.

Debatten fortsätter

Men tyvärr, trots ett ganska definitivt resultat för utträdet och alla Camerons löften gick det inte så smidigt för Brexit Storbritannien. Trots allt rasade debatten långt efter folkomröstningsdatumet och Brexit var faktiskt inte klart förrän om flera år till. Det visade sig slutligen att David Cameron till slut inte var i stånd att uppfylla några löften eftersom han red iväg i solnedgången och lämnade hela röran åt andra att ta hand om.

Vissa skulle hävda att Brexit fortfarande inte är klart. Hela saken har helt enkelt sjunkit ner till att bli en enda stor smärta i joxen. Fasta brexitörer som Nigel Farage (med sin tydliga Marmite-syn på politik) förklarar fortfarande sitt totala missnöje med det sätt på vilket Tories har hanterat brexit. Med tanke på att Camerons Tories hade kampanjat för att stanna kvar i EU ser det misstänkt ut som om de var dåligt förberedda på att faktiskt lämna blocket. De hade uppenbarligen inte räknat med att hamna på förlorarsidan i folkomröstningen.

Människor fortsätter att argumentera om Brexit även nu, som om de bevisar det faktum att det inte riktigt har gått enligt planerna. Det pågår nu ett pågående skuldbeläggande i stället för en enhällig backpatting efter Brexit.

Jag har alltid tyckt att det var helt klart att det skulle visa sig vara mycket svårare och faktiskt dyrare att lämna blocket än att hålla fast vid status quo. Det var ganska uppenbart eftersom Förenade kungarikets band till blocket efter mer än 40 år var djupt förankrade. Det skulle bli en hel del arbete att lösa upp med hjälp av otaliga tjänstemän, för att inte tala om den oundvikliga inblandningen av bataljoner av mycket dyra specialiserade advokater och advokater, med deras följe av hantlangare och biträdande personal. All denna extra personal skulle glatt pendla fram och tillbaka mellan Westminster och Bryssel till avsevärda skattebetalarkostnader.

Splittrande

Med tanke på att det hela har varit så otroligt splittrande är det fortfarande svårt att undvika att stöta på fickor med skadeglada brexister och motståndare från den kvarvarande gruppen som ropar "Jag sa ju det!". Sällan har ett land som Storbritannien luftat sin smutsiga tvätt så högljutt och så offentligt inför hela den förbluffade världen. Det har förekommit många försök att rädda ansiktet i båda lägren, men inget av det har gått hem bland förbryllade internationella observatörer.

Det råder ingen tvekan om att brexit har varit enormt skadligt för tusentals företag som sysslar med import och export. Med tanke på att Storbritannien är en liten men tätbefolkad önation som är känd för sitt temperamentsfulla klimat, importerar och exporterar vi automatiskt en enorm mängd saker. Inte minst importerar vi stora mängder av vår mat. Så allt detta spelar en stor roll. Brexit var en mycket allvarlig fråga. Mycket hänger på att det blir rätt. Fråga bara det goda folket i Nordirland.

Brexit innebär tvärtom att företag som är involverade i import och export nu står inför ökad byråkrati och högre kostnader. Detta verkar ganska märkligt när vi tar hänsyn till den gamla berättelsen om att brexit till stor del var tänkt som ett sätt att befria brittiska företag från onödig "EU-byråkrati". Andra negativa ekonomiska faktorer som nu manifesterar sig går hela vägen tillbaka till förbundskansler Osbournes långvariga åtstramningsprogram. De år av Brexit-inducerat käbbel som följde på "åtstramningen" tog tveklöst alltför många ögon från bollen.

Kaos

Som om allt det ovanstående inte vore nog har hela världen varit tvungen att hantera den exempellösa Covid-19-pandemin och det efterföljande globala kaoset i leveranskedjan. För att göra skadan ännu värre är vi fortfarande vittnen till ett långvarigt och farligt krig här på europeisk mark. Ett krig som har lett till en allvarlig energikris som inte liknar något som miljarder människor världen över någonsin tidigare har bevittnat. Enkelt uttryckt har Brexit bara varit en faktor i någon slags perfekt global ekonomisk storm.

Även om Brexit realistiskt sett inte helt och hållet kan skyllas på alla missförhållanden både i Storbritannien och bland den brittiska expatbefolkningen, är det ändå rimligt att påstå att det inte kunde ha inträffat vid en sämre tidpunkt. Värdefallet för pundet efter folkomröstningen var en fullständig katastrof för otaliga brittiska expatpensionärer som hade fått fasta inkomster från brittiska pensionspotter. Dessa pensionärer räknade bokstavligen med att de generösa växelkurser som hade bidragit till att öka pensionsinkomsterna skulle fortsätta att gälla. Även om den här faktorn inte har påverkat alla brittiska expatpensionärer negativt har den definitivt tagit en hel del pengar ur fickorna på dem som försökte förverkliga sina pensionsdrömmar med en budget. Nedgången i växelkursen mellan pund och euro efter folkomröstningen var katastrofal för dessa personer. Och det är innan man räknar in de fula effekterna av den galopperande inflationen, som naturligtvis har påverkat länder långt utanför den brittiska kusten negativt.

Låg inflation i kombination med extremt gynnsamma växelkurser mellan pund och euro var verkligen en välsignelse för dem som kom till Portugal (eller något annat område i euroområdet) för att leva ut sina pensionsdrömmar. Med tanke på allt som har hänt i världen den senaste tiden antar jag att det har varit alltför lätt att skylla på brexitörerna för varje enskild ekonomisk olycka. Som brexitare måste jag erkänna att jag fortfarande väntar på att se några konkreta fördelar med brexit. Men om man ser till den större bilden är juryn fortfarande ute, åtminstone för mig.

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes