Vi har ännu inte gett upp hoppet om ett bord på Tasquinha do Fumo, men det verkar som att om du vill njuta av söndagslunch där borde dina farföräldrar ha bokat in dig för decennier sedan. Det gjorde inte våra. Vad tänkte de på? Istället vandrade vi längs smala gränder och letade efter ett annat matställe som vi hade lyckats boka bord på, men varken kartor eller professor Google räckte för att leda oss till dörren.


Vi stannade utanför en oansenlig byggnad mitt ute i ingenstans och hade bara instinkten som vägledning. Det fanns inga skyltar, inte ens på dörren, men en skum typ som lurade utanför försäkrade oss om att det här var rätt ställe. Han visade sig vara ägaren. Han förklarade att så fort de sätter upp skyltar och anslag så försvinner de, oftast över en natt. Elaka älvor? Jag är ganska svag för undangömda ställen så det fick genast en poäng, liksom den lilla lappen precis innanför dörren som informerade kunderna om att endast papperspengar accepterades och att de inte ville ha något av den elektroniska smörjan här, tack så mycket.


Förbeställning

Vi hade förbeställt vår lunch via telefon och det verkade som om alla andra också hade gjort det. Stället var fullsatt och alla hade sina namn klottrade på pappersbordsdukarna. Det var så fullt att vi fick flytta in i annexet som, precis som de flesta annex, saknade charm. Det hade den obligatoriska stora TV-skärmen på väggen, på vilken söndagsmässan visades. De två poäng som platsen redan hade markerat genom att vara gömd och undvika de elektroniska pengarnas onda vägar, markerades nu ner. Vi var tillbaka på noll.

De människor vi delade rum med verkade alla vara lokalinvånare. Vem skulle annars snubbla över stället? Det fanns en trevlig grov och redo bonhomie att hitta men, som alltid när du befinner dig i ett litet rum med reflekterande granitväggar, fanns det en äldre man med en blomstrande röst som inte hade någon aning om hur högt han var. Välsignelse. Medan vi väntade på vår beställning tittade jag upp och såg genom det lilla fönstret på yttertrappan som ledde till ett övre rum. Den var full av människor på väg upp. Jag började räkna benen. Jag tappade räkningen. En buss hade dykt upp, trodde vi.

Vi hade beställt bläckfisk till huvudrätt, helt osett, när vi bokade bord. Så här i efterhand kan vi konstatera att det var ett misstag. Problemet med vår vän med åtta tentakler är att om man inte tillagar den tillräckligt mycket blir den seg och seg, liksom om man tillagar den lite för mycket. Vilken typ av seghet de hade uppnått var okänt, men tentâculos krävde en vass kniv och starka tänder. Åtminstone hade de en vass kniv. Synd bara om tänderna. Tack och lov var den generösa röd- och grönpepparsåsen som det hela bubblade i god.


Konvoj

Vi blev inte blockerade av en buss som jag hade befarat, men parkeringen var nu full av dussintals färgglada och vördnadsvärda Citroen 2CV-bilar. Uppenbarligen hade vår "busslast" på över femtio matgäster i det övre rummet alla kommit via en mycket lång konvoj av gamla maskiner som kördes, om benen i trappan var något att gå efter, av ännu äldre förare. Hurra för dem, sa vi.

Författare: Fitch O´Connell;

Vi bestämde oss för att ta en sväng ner i dalen och besöka Ponte do Arco över Rio Ovelha. Vi frågade mannen med de tre hundarna om vägen (det var knappt att den hängde med i den beskrivningen vid det här laget) ledde till bron och om vi kunde ta bilen och, lika viktigt, om vi kunde vända bilen och komma tillbaka igen om vi gjorde det? Åh ja, sa han. Men den övergår i en grusväg, tillade han. Jag tycker inte om att köra vår bil på grusvägar. Den är inte riktigt gjord för det. Vi hade kommit halvvägs ner för den branta sluttningen där vägbanan inte var mycket mer än en samling löst liggande stenar och småblock när jag bestämde mig för att köra in till sidan och parkera. Det var en två kilometer lång vandring framåt längs den branta vägen, men vi behövde arbeta av oss vikten av den läderartade lunchmollusken.

Själva bron vaktades av två stora och mycket tandiga hundar. Vi tackade dem för deras tjänster för landsbygdskulturen i landet och de backade med morrningar och slaverier, men höll ett öga på avstånd. Det är en märklig spetsig bro - vacker på ett enkelt, stramt sätt - men den var nästan lite småaktig i sin miljö, som från en scen i Shire, kanske, och vi förväntade oss halvt att hobbitar skulle fiska från bron. Vi måste ha missat dem. Kanske hade de gått hem för att äta sin andra lunch. Men om det fanns hobbitar i närheten, var det då möjligt att hundarna inte alls var hundar? Wargar, kanske? Plötsligt verkade bilen, som stod högt uppe på kullen, vara väldigt långt borta.

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell