Britterna bestrider detta och hävdar att de först odlades i 1700-talets England. Det stämmer inte, säger portugiserna och pekar på azulejos från 1500-talet som visar ovannämnda blommor som bevis. Kommer det att bli en kamp?

Det är därför inte förvånande att den tre dagar långa Festa Internacional das Camélias i Celorico de Basto slutar med ett slagsmål, en batalha das camélias, där hundratals människor kastar kameliablad på varandra. Ouch! Det där gjorde ont.

Celorico är den självutnämnda Capital das Camélias, och under mars månad är staden rikt dekorerad av stadsborna med tusentals handgjorda kameliablommor - papper, tyg, trä - och kaféerna säljer till och med kameliakakor som sköljs ner med kameliadricka. Under mittenhelgen kulminerar allt med livemusik, Ciência Viva-evenemang, gatuparader samt utställningar och tävlingar för ivriga samlare från hela Portugal och grannlandet Galicien. Celorico, liten som den är med mindre än 2500 invånare, är den största staden i vår concelho. Några av grannarna i vår by hade tillbringat de senaste veckorna med att hjälpa sina barn att göra dräkter och, oundvikligen, kamelior så att de kunde delta i den stora desfile temático på söndag eftermiddag. Vi var verkligen tvungna att följa med och heja på de små själarna när de traskade nerför huvudgatan i staden.

Credits: Bild tillhandahålls; Författare: Fitch O´Connell;

Av någon extraordinär slump var helgen för paraden välsignad med sol snarare än de processioner av stormar som vi verkar ha begåvats med nyligen. Lika bra det - dräkterna som våra små vizinhos bar var varken varma eller vattentäta. Styrda av tidigare erfarenheter parkerade vi bilen långt utanför staden och promenerade in genom att följa en ribeirinha. Gatorna var redan fulla av människor och även om vi ville vara på den här sidan av staden för att se slutet på processionen gick vi först upp till centro de saúde där deltagarna samlades för att börja paraden. Detta gav oss en chans att beundra de enskilda butiksägarnas ansträngningar att dekorera sina lokaler i passande stilar och att stanna till och prata med några av de många manikinerna i naturlig storlek klädda i traditionell dräkt (plus de allestädes närvarande kameliorna) som hade lämnats kvar i gathörnen, vaktade bankomater eller bara var i vägen för saker och ting.

Spänning och upprymdhet

Vi hittade våra grannar och deras barn uppe vid bombeiros och de, liksom de hundratals andra barnen från hela concelho, bubblade av spänning. Jag hoppas att det börjar i tid, sa jag, för jag minns hur snabbt barns entusiasm förvandlas till grinighet när det uppstår oförklarliga förseningar. Att gå upp genom raderna av väntande paraddeltagare var ganska stärkande. De olika dräkterna var livfulla (olika färger för varje freguesia ), barnen kvittrade och de vuxna var på strålande gott humör. Vi skulle inte ha kunnat ta in detaljerna i vad de hade på sig och bar när de promenerade förbi på gatan, än mindre stanna för en pratstund, så vi var glada att vi gick upp till toppen av staden. Vi tittade i några minuter på när polisen grep en man på hans motorcykel. Han hade uppenbarligen tillverkat motorcykeln själv, för den var byggd av trä och en gammal motor var monterad under det bänkliknande sätet. Vi kunde inte höra vad som sades, men i mitt huvud gav jag den silverhårige polisen en slags Dixon of Dock Green-accent tillsammans med det lagstadgade "'ello, 'ello, 'ello, and what do we 'ave we 'ere, then?". Att trämotorcykeln senare inte nådde ända fram till slutet av processionen med de historiska cyklarna berodde antingen på ett mekaniskt fel eller på att lagens viftande finger hindrade den från att fortsätta längs motorvägen.

Krediter: Bild som tillhandahålls; Författare: Fitch O´Connell;

Vi promenerade tillbaka den dryga kilometern till där paraden skulle sluta och beundrade de kameliainspirerade konstinstallationerna på torget på vägen. Staden var nu full av godmodiga människor som kantade gatorna. Snart drog den långa karavanen med kameliatema genom staden i en ståtlig takt. Där fanns barn, från skrikande bebisar till tjuriga tonåringar, och kungliga damer under parasoll, herrar i fin-du-siécle-stil som knuffade på sina velocipeder och invånare i lares som rullades eller fick hjälp på annat sätt, folkloristiska musiker som trummade och tutade och där fanns våra unga grannar i all sin prakt. Alla traskade de förbi och bit för bit samlades de i en stor skara utanför câmaran för att kunna kasta kronblad på varandra.

Vilken storartad tillställning, tänkte vi. En demonstration av lokal medborgerlig stolthet, där alla som deltog gav så mycket av sin tid, sina ansträngningar och sin skatt och där den enda belöningen de fick var tillfredsställelsen av att ha deltagit i ett samhällsevenemang. Det är en bra läxa för barn att lära sig, särskilt i denna tid av hyperindividualisering och insularitet. Det jag ångrar mest är dock att jag inte pratade med mannen på trämotorcykeln. Jag menar, jag vill bygga en själv nu och han kanske hade haft några användbara tips. Jag undrar om han fortfarande hjälper polisen med deras utredningar?

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell