Så det var med en fjäder i steget och knappt en aning om de betydelsefulla händelser som skulle utspela sig under de kommande dagarna och veckorna som jag gav mig iväg på min semester och bodde ensam i min mors hyrda väderkvarn i Palmela innan jag gav mig iväg söderut.

Jag hade just tillbringat några dagar i Madrid med vänner till rika vänner och när frågan om revolution i Francos Spanien kom upp under en sen och lyxig måltid diskuterades den med allvar men avfärdades.

"Men hur är det i Portugal?" sade jag.

Skratt, cigaretter tändes, drinkar hälldes upp.

"Åh aldrig, aldrig. Portugiserna älskar sin diktatur!".

Och så var det med det, även om jag tror att det gav mig en tankeställare. Men ja, det var verkligen inte aktuellt trots fasorna med fyraårig värnplikt, kolonialkrig, fattigdom på landsbygden och en press som tystades. Portugiserna hade varit isolerade och matats med intern propaganda under så lång tid att revolution, en riktig revolution, i stort sett var otänkbar.

Så när jag vaknade upp ensam i väderkvarnen i Palmela ett par dagar senare på morgonen den 25 april 1974 och fick höra från otroende grannar, mjölnaren Sr. António och hans upphetsade dotter Isaura, att det hade skett en militärkupp och att alla måste stanna hemma. Det var med en viss misstro, blandad med spänning, som jag tog emot nyheten. Om det var sant, var det en vänster- eller högerkupp? Det fanns trots allt människor som ansåg att Salazars efterträdare Marcello Caetano rörde sig i en farligt vänstervriden och internationalistisk riktning!

Min mor hade varken TV eller radio. Gränsen för hennes tekniska framsteg var en telefon som fungerade för det mesta. Men inte nu.

Jag rusade nerför kullen till staden i hopp om att affärerna fortfarande skulle vara öppna och hade turen att hitta en elhandlare som inte kunde upplysa mig så mycket om vad som pågick men sålde mig en radio och batterier.


Limmad till radion

Under de kommande 48 timmarna satt jag klistrad vid radion och läste in min ytterst begränsade men snabbt växande portugisiska från de lättlästa men exalterade meddelandena (varvade med glad martialisk musik) från Movimento das Forças Armadas och de ännu knapphändigare bulletinerna från BBC World Service om hur revolutionen fortskred. Jag var fast i historien och eftersom jag var på plats ville jag få ut den sista droppen av vad som pågick. Jag köpte Lissabontidningarna varje dag, jag var på flygplatsen när Álvaro Cunhal, generalsekreterare för det dittills förbjudna kommunistpartiet, återvände och på Santa Apolónia-stationen när socialistpartiets ledare Mário Soares välkomnades tillbaka från exilen i Paris av beundrande folkmassor.

Historien om hur revolutionen uppstod och utvecklades i sitt första skede har berättats av dem som vet mer och som var där när händelserna utspelade sig. Min synvinkel är snett vinklad - som en utlänning med viss förstahandskunskap, men i hög grad som en observant och intresserad utomstående som tittar in.

Det visade sig senare att min mor - som hade ett brasilianskt pass - hade kallats till PIDE:s högkvarter i Setúbal den ... 25 april 1974! Förmodligen för att redogöra för sina "farliga" kontakter, bland annat Zélia Afonso, hustru till Zeca (José Afonso, sångare och låtskrivare, författare till Grândola, Vila Morena, en förbjuden sång som var en av sändningssignalerna för starten av revolutionen).


Fantastisk dag

Två unga portugiser var mina följeslagare och informationsgivare och följde med mig till Lissabon denna fantastiska dag, bara sex dagar efter kuppen, den första maj 1974. Vi åkte från den överfulla och kaotiska busstationen i Setúbal. Alla resor med kollektivtrafiken var nu gratis och de dittills uniformerade och renrakade manliga anställda visade sina revolutionära meriter genom att bära sina egna kläder och låta ansiktshår växa ut. Bussresan från Setúbal till Lissabon minns jag som inget mindre än ett triumferande och glädjefyllt framsteg. Vägarna genom Almada och dess byar och förorter kantades av jublande och sjungande folkmassor, vissa med röda flaggor dekorerade med hammare och skäror som såg hemgjorda ut. Är det sant? I Portugal? Detta var verkligen otroligt!

I Lissabon var scenerna av till synes ohämmad spänning och glädje överallt. Mina vänner tog mig till det myllrande Rossio, till det nyligen tömda högkvarteret för den föraktade hemliga polisen, PIDE/DGS i Chiado, och vi hamnade på en familjeägd bar någonstans nära Largo do Carmo ovanför Rossio. Jag minns en kvinna som tillhörde familjen som drev baren och som höll upp sitt barn mot fönstret under vilket den jublande folkmassan sjöng den tidigare förbjudna José Afonso-hymnen Grândola Vila Morena och sade till sitt barn: "Nunca, nunca esquece-te disto, filha!", och jag tänkte tillbaka på det välbärgade middagsbordet i Madrid knappt en vecka tidigare.

Vad som än hände efter dessa febriga dagar och hur historien än bedömer den portugisiska revolutionen för femtio år sedan så var detta ögonblick oförglömligt och det kommer alltid att vara så i mitt minne.

Viva o 25 de abril!

Author

Jonathan is from London and has lived in Lisbon since 1985. He studied Drama at the University of Manchester and, until he retired, taught English and Theatre Studies at the University of Lisbon.

He was active for many years at the Lisbon Players as a director and actor. His play, Waking Thoughts,  about the eighteenth century writer, collector, traveller, and builder William Beckford was performed in London, Edinburgh, Bath, and Lisbon. He made two films, We Came to Lisbon, a documentary about visitors to the Portuguese capital, and Offstage Stories, about the theatre. He has written the libretto for an opera by Christopher Bochmann based on Queen Phillippa of Lancaster. He took part in a film of King Lear last year, playing the title role.

A short story of his, Mary Dances, was selected for publication in the Daily Telegraph magazine in 2021.

Jonathan Weightman