Kommer de att ha bazulaque? Jag ville veta det. Hon ryckte på axlarna. Hur ska vi kunna veta om vi inte åker dit? Ibland behöver jag få veta sådana här saker.

Bazulaque, för den oinvigde (vilket är de flesta människor, så skäms inte) är en mycket lokal maträtt som vi bara har hittat runt Aboboreira-bergen, som ligger mellan floderna Douro och Tâmega, och Baião (Eça de Queiroz gamla stämpelplats) ligger mitt i den miniregionen. Det är en blandning av olika köttslag, bland annat nötkött, kyckling, rökt chouriço och framför allt lamminnanlår som, efter att allt har kokats och hackats i små bitar, blandas med brödbitar. Sedan blandas det ytterligare med grisblod. Jag slår vad om att det får din puls att rusa i förväntan. Traditionellt serverades den vid bröllopsfester och på heliga dagar, men nu för tiden duger vilken söndag som helst.

Så, hade Residencial Borges bazulaque ? Herregud, det hade de verkligen. När vi visades till vårt bord såg vi trupper av servitörer som gick runt i rummet med stora bassänger med grejen och öste upp den hit och dit. Vi såg hur människorna vid ett intilliggande bord serverades en dos efter att de hade avslutat sin huvudrätt (vi antog att de hade fått en innan huvudrätten också) och sedan gapade av förvåning när några av deras glada band krävde ännu en portion och sedan en till. Till slut lämnade servitören skålen på bordet så att de kunde ta för sig själva. Vi var alldeles för försynta för att göra något sådant, även om jag måste erkänna att vi såg till att ordet "full" testades till sin spets när det gällde att fylla den lilla tallrik som våra portioner serverades på. Mums, mums, mums. Jag föreslog att vi skulle avbeställa lammköttet som tillagats i vedeldad ugn och gå så snart vi hade ätit oss mätta på inälvorna, men frugan protesterade. Hon hade inte kommit hela vägen hit bara för att gå efter första akten.

Berg av mat

Naturligtvis hade frugan rätt. Igen. Lammköttet var fantastiskt. Det enda problemet var att den supervänliga unga kvinnan som serverade oss hade undrat om uma dose skulle räcka för oss två och antytt att uma dose e meia kanske skulle vara ett säkrare alternativ. Vi är alltid villiga att lyssna på restaurangpersonalens kloka råd och följde hennes förslag och fnissade sedan när ett berg av mat anlände framför oss. Det var en hel flock får på bordet. Frun, som alltid är stoisk, bet ihop tänderna och påminde mig om att vi hade varit i värre knipor och att vi på något sätt, med styrka och beslutsamhet, skulle klara oss igenom det. Vi hade gjort det förut och vi skulle göra det igen. Hon satte igång, även om jag inte kunde undgå att lägga märke till att de större portionerna hade lämnats till mig. Och vi lyckades, mot alla odds, och snart var allt som återstod bara bräkningarna. Denna triumf hade uppnåtts med hjälp av kvaliteten på själva maten, som var perfekt balanserad när det gällde kryddor och den lagom långa tillagningstiden och den odefinierbara känslan av att ha tillagats i en vedeldad ugn. Vi kryssade i den rutan med entusiasm. Det var ett glädjande kryss.

Krediter: Bild som tillhandahålls; Författare: Fitch O´Connell;

Vad skulle vi göra härnäst? Vi frågade den vänliga servitören vad hon skulle rekommendera och så var det att en himmelsk tarte de chila hamnade framför oss. Den stannade inte där och gjorde ingenting länge. Vi har alla en speciell plats för tarte de chila och in gick den. Yum yummety yum yum yum yum.

Detta föranledde en postprandial sökning. Vi hade sett en grönsakshandlare som sålde chila på vägen från bilen och helt plötsligt greps vi av en lust att köpa några och tillbringa den följande veckan med att göra tårtor, bolinhos och sylt med vår nya bästa vän, Cucurbita ficifolia. Tyvärr var grönsakshandlaren stängd vid det laget. Det fanns en liten söndagsmarknad på ett litet torg ovanför kyrkan, så vi tittade runt där och mycket riktigt fanns det ett stånd som sålde frukt och grönsaker ... och chila. Men det fanns ingen där som kunde tillfredsställa våra behov. Andra stallägare ryckte på axlarna när vi frågade var de kunde vara. En sen lunch, kanske? Vi stannade ett tag och tittade på konstfullt snidade handgjorda vandringsstavar, medan vi hela tiden höll ett halvt öga på det lediga grönsaksståndet. Inga tecken på aktivitet. Vi antog att de väntade på att vi skulle gå innan de dök upp. De visste vad vi ville ha och de tänkte inte låta oss flyktiga inflyttare lägga vantarna på deras dyrbara kalebasser. Den förklaringen var begriplig. Det är vad vi skulle ha gjort. Det spelar ingen roll. Vår egen lokala marknad kommer upp på tisdag. De har säkert det vi vill ha och som lokalbefolkning delar de gärna med sig av frukterna av sitt arbete till oss. Naturligtvis kommer de att göra det.

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell