I ärlighetens namn hände det bara en eller två gånger varje vinter. Jag flyttade från Maia till Gaia (på den tiden kunde jag bara flytta en bokstav i taget) och råkade ut för samma sak igen, men vid det laget hade jag lärt mig att känna igen kännetecknen på dem som höll grisar i garaget. Det var inte lukten (grisar är notoriskt rena djur om de sköts på rätt sätt). Det var ivern hos hundarna som bodde i grannarnas hus. De hade en friskhet som tydde på att grisar var i farten. Eller i farten, eller vad det nu var. När själva dödandet väl började dränktes grisens skrik nästan av de extatiska ylanden från den lokala hundpopulationen. Inte mycket chans till sovmorgon på grisdödardagen.

Naturligtvis gör de inte det här så ofta längre. Jag menar inte att de inte dödar grisar. Det gör de. Över 17.000 grisar dödas varje dag i landet, men allt färre görs utanför godkända matadouros eftersom reglerna för hemslakt skärps. Jag har flyttat några gånger sedan de sista grisdödande grannarna väckte mig, och våra nuvarande grannar föder upp sina grisar på andra sidan byn. Det är där deras grisar får kniven så vi hör den inte om det inte blåser kraftigt från öster. Även om grannarna slaktar sina grisar på andra sidan byn, så sker all slakt och rökning i huset bredvid oss. Deras traktor körs fram från sin vanliga plats i husets nedre del och den döda grisen tas in och hängs upp, knivar slipas och stora skålar ställs fram. Snart kommer den omisskännliga lukten av att håren på huden bränns bort och så börjar den långa processen.

Jämfört med många andra människor vi känner äter vi inte särskilt mycket kött och när vi gör det är det mest vitt kött, även om jag måste erkänna att vi tycker om lite fläskkött då och då. Vi älskar vegetarisk mat men skulle aldrig vilja vara enbart vegetarianer. Vad jag har lärt mig i Portugal är att det är ett viktigt steg i att acceptera verkligheten att vara köttätare att bli levande medveten om den process genom vilken djur slaktas och sedan styckas (dvs. genom att få allt gjort i din grannes trädgård och ibland rakt framför dig). Att stänga ögon och öron för hur kött tillagas är inget försvar alls för att vara köttätare. Om du inte kan acceptera den process genom vilken köttet hamnar på tallriken kanske du inte förtjänar att vara högst upp i just den näringskedjan.

För en liten stund sedan var min bror över för att stanna i några dagar och vi gick ut för måltid som du gör, i någon liten gömd landsbygdsrestaurang. Vi var upptagna med att stoppa in vår måltid utan fläsk och njöt av konversationen som fördes av två andra matgäster, som hade valt att sitta vid separata bord på motsatta sidor av rummet för att ha sin lilla chatt. Den äldre mannen, låt oss kalla honom Senhor Alto, var en av de där människorna som är övertygade om att hela världen vill veta vad han tycker om allt och alla ämnen under solen. Den äldre kvinnan, låt oss kalla henne Senhora Surda, var mycket entusiastisk när det gällde att svara på allt som sades till henne och hon hade alltid en snabb replik. Men hon hörde sällan riktigt vad det var som sades, så den ropade "konversationen" i rummet var lite osammanhängande.


Min bror förstod inte ett ord av detta och koncentrerade sig på sin stekta get. Frun och jag njöt av denna amatörteater när vi avbröts av två män som kom in genom ytterdörren och bar en hel död gris på sina axlar. Den hade blivit urtagen men var i övrigt hel. De marscherade över matsalen, hängande travare som knappt missade matgästernas huvuden, och Alto / Surda-diskursen pausades. Männen tog grisen rakt in i köket. Vi var roade över att den hade levererats genom ytterdörren snarare än genom att ta den via den mycket användbara bakdörren. Sr Alto förklarade högljutt att han skulle komma tillbaka under veckan för att prova lite av det där. Sra Surda höll med. De andra matgästernas huvuden nickade uppskattande och hela episoden applåderades. Jag undrade hur reaktionen skulle ha blivit på en restaurang i Storbritannien om en hel död gris plötsligt hade dykt upp i matsalen. Jag tvivlar på att det skulle ha mötts av nickar av gillande. Men det påminde mig om att vi alltför ofta är avskärmade från verkligheten i det vi gör varje dag och att det inte är så dumt med några skarpa påminnelser när respektabilitetens fernissa är genomborrad.

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell